Ja men det var ju trevligt att jag åkte hela vägen till kungsängen för att träna, och så är mitt pass inställt. Bra, verkligen.

För övrigt har jag ingen som helst what so ever inspiration nu. Inte ens när mamma pratar om att leta studentkläning orkar jag engagera mig. Jag, den borne shopaholicen. Folk snackar om studentskivor, jag känner mig bara trött vid blotta tanken. Borde ta itu med ansökan till univeritet, men jag får ångest och illamående bara jag tänker på det.

Jag vill bara att du ska vända dig till mig. Att det ska vara mig du berättar roliga saker för, som gör dig glad, eller väljer att anförtro dig till. Att du pratar med mig, eller inte pratar. Jag är där oavsett. Jag kanske säger fel saker, men det är för att jag är mänsklig och för att jag bryr mig.

Salem el fakir är ett genie, robbie williams röst är underbar, rise against är dåligt bra, Rihanna kan sina saker och Lady gaga är cool. Nu ska jag dämpa ångesten med en dusch. Jag har kommit en bra bit på vägen, jag vill inte ens äta.

Ska snart iväg oc förbränna all thaimat jag nyss tryckte i mig. Sedan i måndags har jag inte ätit något godis/glass osv. Duktigt! Nu är det bara två kvällr kvar tills jag får äta något härligt onyttigt. Ointressant inlägg? Ja

Jag kan inte längre skilja på vad som är fantasi och verklighet.

Jag vill inte vakna från fantasin och träffas av verkligheten.

Verkligheten är inte som jag vill att den ska vara.

Har för övrigt läst ut en kanonbok. "Vid kanten av himlen" av Anhua Gao. En biografi över Anhuas liv, om kina under Mao Zedongs ledning. Otroligt bra skriven och jag ville inte att den skulle ta slut.