det gör ont att veta, att jag aldrig kommer att betyda lika mycket för dig som du gör för mig.

Jag är ett stor fan av att läsa bloggar, men på senare tid har det rent ut sagt ått utanför. Jag behöver hitta nya, faktiskt läsvärda bloggar som inte handlar om massa människor med mentala problem. Jag säger inte att jag är ett dugg bättre, men det skiter jag i. Dessutom, jag som redan har kraftiga känslomässiga berg-och-dalbanor måste ju inte läsa om andra människor som mår dåligt, eller som har sin blogg för att ljuga och tydligen njuter av att vara hatade av sina läsare.

Jag är så jävla pantad. Jag känner att jag håller på att förstöra för mig själv. Jag är en person som har väldigt svårt att älska. Visst, det finns ett flertal personer som gillar riktigt mycket, men ett fåtal som jag verkligen älskar. Och jag har svårt att handskas med sådana känslor. Jag blir liksom tvärtemot, och skrämmer förmodligen iväg personen i fråga. Men jag försöker verkligen inte vara krävande och gnällig, det gör jag verkligen. Men ibland rinner bägaren över och då är det personerna som står närmst som får ta smällen. Men det är bara för att jag bara vågar vara mig själv runt er, om det är någon tröst.

Jag är förmodligen väldit egoistisk, men det är svårt att vänja sig med att dela med sig av människor man fått ha för sig själv så länge.

Det finns saker som inte går att säga rakt ut. Det blir liksom nte bra, och det blir bara fjantigt. Så det kanske är lättare att bara skriva ner det, och hoppas att persaonen i fråga läser det jag skrivit, och känner sig träffad. För det tror jag nog att hon gör. Jag älskar dig! Jag klarar mig inte utan dig.