Det är helt otroligt hur så små ord kan göra att det känns så mycket bättre. Det räcker med ett par uppmuntrande ord för att energin ska fyllas på och räcka lite till. Att veta att någon tror på mig ger trygghet, även om det inte kanske var menat så personligt som jag tog det.

Det finns olika typer av lärare. Det finns dom som aldirg blir imponerade, aldrig delar ut ett enda uppmuntrande ord och som är oförmögna att känna empati.

Och sedan finns det dom som skulle kunna göra villket ämne som helst roligt, som alltid är beredd att ge eleven en ny chans att visa vad han/hon kan, och som uppmuntrar elever. Jag kommer sakna min lärare jättemycket.

Annars är mitt känslomässiga liv i total kaos. Det fungerar inte att tänka, och det gör bara ont. Mycket av energin går åt till att knuffa känslorna långt in  i en vrå där jag slipper handskas med dom, och att hålla mig känslokall. Det är bättre att tillåta sig själv att inte känna någonting. Men det gör tyvär inte att det känns mindre...

Så var man ensam igen.