Och väntan fortsätter...

Kollar på idol. Jag får damp! Hur kan rabhi eller vad han nu heter vara kvar? Så otroligt intetsägande!

Och hans röst, han ser biffig ut, och sedan när han öppnar käften är det skitmesigt. Nej, nu är jag elak. Nej föresten, det är jag fan inte. Alla har rätt till en åsikt. Jag skulle kunna vara mycket elakare...lätt ;)

Nuläget beskrivs bäst med rätt och slätt frustration. Ska jag sitta och vänta på att du ska välja mig eller inte. Hurvida du ska spendera kvällen med mig eller någon annan? Jag har blivit, som bäst, ett andrahandsval. Nej men jag ska inte vara bitter. Pojkstackaren måste ju få umgås med sina kompisar också :) Så länge han håller tassarna i styr vill säga.

Min helg började 9.25 imorse :) Mycket nöje.

Kvällen blir jobbig. har lite mycket att välja mellan. Iochför sig brukar det vara då det slutar med att jag gör ingenting. Jag kan inte klyva mig i flera bitar, även om jag skulle vilja. Jag vill vara men flera männiksor på en gång. Och det betyder inte att någon kommer i andra hand. Eller att jag väljer bort någon.

Fast jag borde inte säga någnting egentligen. jag hatar också känslan av att känna sig bortvald. Min allra värsta skräck är att bli bortvald, ersatt. ersatt är det värsta ord som finns. Det ger sån fruktansvärd ångest att det inte går att beskriva. När jag var mindre, och mer hästintresserad levde jag hela tiden med rädslan att bli ersatt av någon bättre, äldre, snyggare eller rikare. För det är sån konkurrens i stall att ni som inte testat på det omöjligt kan veta.

Den är rädlan gör att jag blir konstig ibland. Det gör att jag får prestationsångest. Det återspeglas i allt.Det ogiska delen av min hjärna säger åt mig att det helt enkelt inte går att vara bäst, att vara älskad av alla och främst i allas hjärtan. Man tycker ju att jag borde lärt mig det sedan barnsben, eftersom jag har både ett och två syskon. Men icke. Kanske alla förstabarn har den här rädslan, mer eller mindre. För det pratas ju ofta om att de äldsta syskonen oftast är ledartyper som mäter sitt värde i sina prestationer. Det kanske beror på rädsla för att bli bortbytt och mindre värd att älska?

Det har faktiskt blivit värre. När jag var liten kunde jag rida mer, ansträga mig mer, jobba lite hårdare och lite snabbare för att dämpa ångesten. Nu ligger fokus i vad andra männiksor tycker om mig, vilket inte är någonting jag kan påverka. Visst, jag kan förställa mig, men innerst inne vet jag ju att det då är något fantasifoster som dom tycker om. Nu är det inte rädslan för att bli ersatt av någon skickligare, nej nu är det rädslan för att bli ersatt av någon smalare, snyggare med status. Och nu menar jag inte att ni ska ta allt bokstavligen. Visst, alla byter vi kompisar, personlighet och pojkvänner. Men det gör ont att bli ersatt.