Kvällen har varit lite upp och ner. Eller snarare ner och sedan upp. Nu är det i stort sett som vanligt.

Dock inget sällskap ikväll. Men så är det. Det var kul när det varade. Jag har kommit på att jag har två val. Antingen tror jag på det folk säger eller så gör jag det inte. Antingen så låter jag tiden utvisa vad som händer, eller så försöker jag tolka det själv. Det är ingen mening att älta!

Jag kan inte tvinga folk att vara med mig, så är det. Slut på det lilla roliga..

Imorgon blir det en kort skoldag. Har håltimme i ca5 timmar mellan rättskunskapen och webdesignen så jag tänker köra en fuling. Men jag vägrar vänta, + att min babe inte är där iallafall. Då går det helt enkelt inte ;)

Jag är taggad på att klippa mig, toppa, och sedan vänta på att mina korta tussar ska växa ut. Jag fattar inte hur sjukt segt håret växer. Jag vill ha minst en dm till :/ Men det kanske växer lite till studenten iaf. dessutom börjar jag tvivla på att jag kommer att vara blondie på studenten. jag passar väldigt mkt bättre i mörkt, och man ser yngre ut i blondkallufs. Och yngre är ingenting jag är i behov av nu, jag har redan babyface. :P

Jag måste verkligen sluta skriva sorgliga inlägg varje gång mitt blodsocker är i Kina. Herregud, vad ska alla tror. Från och med nu håller jag skiten för mig själv, för helt uppriktigt, sorgsenhet och bitterhet är fantastiskt osexiga. Jag är mycket hellre bekymmerlös, och oengagerad, och känslokall. Eller nej, så illa är det inte. :) Jag ska bara sluta ältsa saker, eftersom det inte hjälper mig ett dugg.

Annars är det skolan mest hela tiden. Eller nej föresten, på senaste tiden har det varit väldigt lite skola pga dessa ständiga hålktimmar. Men jag klagar inte :)

Jag har verkligen seriössa humörsvängningar. Det är en enda berg-coh dalbana. Då brukar jag fundera över hur folk runtomkring mig reagerar. Många måste ju tro att jag är en hopplös bitch me sociala problem?

Jag undrar hur människor i min omgivning lyckas dölja sitt humör så bra. För hey, det måste ju vara fler än mig som mår piss? Eller?

Vissa dagar går det bättre att dölja allt. Men jag fattar inte varför jag mår dåligt. Jag har en underbar familj, ännu underbarare vänner, jag bor i ett land utan krig där jag har rätt till studiebidrag, jag får gå i skola och jag har en säng. Mer borde väl inte begäras? Men jo, tydligen.

Och återigen kommer jag tillbaka till mitt beroende. Jag är beroende av folk i min omgivning. Jag hatar det.