Sitter vid datorn och dricker te. Kände mig lite krasslig idag så jag avstod från springturen och tog på mig myskläder. Idag är det officiellt höst, men jag gillar hösten. Det är en nystart, och höstkläder är mycket roligare än sommarkläder. Hur som helst började jag fundera lite på det här med förhållanden.

Vart jag än vänder mig är alla människor i min närhet i ett förhållande, tom min B. Inte för att jag på något sätt missunnar henne det, men det får mig att känna mig...utanför. På spanskan idag skulle vi berätta om oss själva för varandra, och när vi var klara gick läraren runt och frågade oss lite saker. Hur som helst så kom hon till mig och frågade glatt på spanska om jag hade pojkvänn. Nej svarade jag så lättsamt som jag kunde. Såklart så kom följdfrågan varför?.Jag vet inte ens på svenska. Så började hon babbla om att jag är smart och vacker och borde ha en pojkvänn. Jaha? Vad ska jag göra åt saken?. Jag vet inte varför jag inte har det. Kanske för att alla bra är upptagna? Kanske för att jag är kräsen? Kanske för att jag inte vill ha ngn?.

Det funkar bara inte för mig. Jag känner mig ensam. Och jag hatar mig själv för att jag känner mig nere bara för att ingen kille ger mig bekräftelse. Det 'är att vara svag. Jag hatar att vara svag!.

Håltimmar är värdelösa